Jim Brown, Hall of Fame running back och skådespelare, dör vid 87 år (2023)

Hans fru, Monique Brown, meddelade dödsfallet i enInstagram-inläggmen anförde ingen orsak.

Mr Brown var en av de mest begåvade all-around-idrottarna under det senaste århundradet. Han utmärkte sig i lacrosse, basket och friidrott och var praktiskt taget ostoppbar under sina nio år somkraftfull ytterbackmed Cleveland Browns på 1950- och 60-talen.

Genom att slå nästan varje rusande rekord i National Football League "var han något helt nytt", skrev journalisten och sportförfattaren David Halberstam 2001. "Jag har aldrig mer sett en back som var så mycket bättre än alla andra som gjorde vad det gjorde han när han gjorde det. Han dominerade sitt område under sin tid som få idrottare någonsin har, kanske bara matchad av Babe Ruth ochBill Russell.”

Med 6 fot-2 och cirka 230 pund hade Mr. Brown en oöverträffad blandning av styrka och snabbhet som gjorde det möjligt för honom att leda NFL i rusning under åtta av sina nio år med Browns. När han gick i pension efter säsongen 1965 var hans 12 312 rusningyards i karriären ett rekord som skulle stå sig i 19 år, tillsWalter Paytonav Chicago Bears bröt den. Mr. Brown sprang mer än 1 000 yards under en säsong sju gånger, och hans 1 863 rushing yards 1963 stod som NFL-rekord tills han överträffades av Buffalo Bills O.J. Simpson 10 år senare.

Mr Brown hjälpte till att leda Cleveland till NFLmästerskapet 1964och valdes in i Pro Football Hall of Fame 1971, under hans första valbarhetsår.

"Som en ren löpare står han ensam," hans tränare i Cleveland,Paul Brown, skrev i en självbiografi från 1979. "Jim kombinerade kraft, acceleration, snabbhet och bra balans med en inre seghet som aldrig gav någon den minsta fördel."

Bort från spelplanen kan Mr Brown dock vara en komplex, motsägelsefull och orolig man. Han arresterades minst sju gånger för misshandel, vanligtvis mot kvinnor, inklusive en incident 1968 där han anklagades för att ha kastat en flickvän från en balkong på andra våningen.

Hans karriär började i början av medborgarrättsrörelsen, och han var mycket medveten om den dubbelmoral som rådde inom sport och samhälle.

Även när han utsågs till årets NFL-rookie 1957, fick han inte alltid bo på samma hotell eller äta på samma restauranger som sina vita lagkamrater. Mr. Brown blev något av en symbolisk figur tidigt i sin karriär, särskilt när hans lag spelade mot Washington, vars ägare,George Preston Marshall, vägrade envist att sätta en svart spelare på spellistan fram till 1962.

Washington Post sportskribentShirley Povichhånade Marshall genom att notera att Mr. Brown och andra afroamerikaner föddes "oberättigade" att spela för Redskins. 1960 likställde Povich Mr Browns bedrifter på rutnätet med framsteg inom medborgarrättsrörelsen,skriftatt spelaren "integrerade Redskins mållinje med mer än avsiktlig hastighet, kanske överträffade det berömda högsta domstolens dekret. Brown flydde de 25 yards som en man i en ovanlig brådska och Redskins mållinje blev åtminstone interracial.”

Efter att ha lett NFL med 1 544 rushing yards 1965 och blivit utsedd till ligans mest värdefulla spelare, tillbringade Mr. Brown lågsäsongen med att filma actiondramat från andra världskriget "The Dirty Dozen.” När filmproduktionen försenades, vilket störde början av träningslägret, stannade Mr. Brown med filmen, drog sig plötsligt i pension och spelade aldrig fotboll igen.

Han hade 15 NFL-rekord vid den tiden, vilket lämnade generationer av fotbollsfans att spekulera i vad han kunde ha åstadkommit om han spelat några år till.

Mr Brown var inte en som såg tillbaka.

"Jag var en symbol för en svart man som ville ha alla mina friheter," sa han till The Washington Post 1979. "Det är väldigt svårt för White America att förstå att om du är en del av fotbollens elit varför du inte är nöjd med erkännande och bra pengar. … Som amerikansk medborgare ville jag ha samma rättigheter som alla amerikaner. Alla som förväntade mig att jag skulle vara överlycklig över att jag gjorde det bra i fotboll skulle bli besviken.”

Mr. Brown medverkade som skådespelare i mer än 50 filmer, många av dem actionfilmer som "Ice Station Zebra" (1968) och "100 Rifles" (1969). I det senare, som utspelar sig i det tidiga 1900-talets Mexiko, spelade Mr. Brown en amerikansk sheriff och motspelareRaquel Welchspelade en bondeledare och de framförde en av de första kärleksscenerna mellan olika raser som någonsin visats på skärmen.

"Skådespeleriet av Mr. Brown, en stor, snygg kille, är strikt trevande," kritikerHoward Thompsonskrev inThe New York Times, "men han har närvaro."

Trots hans image som är större än livet, verkade det som om ingen helt kunde förklara komplexiteten hos Jim Brown. Han hade ett sätt att låtsas svaghet men bevisa styrka, på och utanför planen.

Efter att ha burit bollen drog han sig långsamt av gräsmattan och traskade tillbaka mot hopkransen. När motståndarna slappnade av, nöjda med att de hade bromsat honom, skulle han bära bollen igen och springa över blivande tacklare.

Mr. Brown har aldrig missat en match under sin nioåriga karriär och är den enda spelaren i NFL:s historia som i genomsnitt rusar mer än 100 yards per match – 104,3, för att vara exakt.

Den tidigare försvarsbacken i Washington, Jim Steffen, fick en gång frågan hur han skulle stoppa honom. "Vänta på hjälp," rådde han.

Djupt medveten om idrottarnas inflytande över unga människor, kritiserade Brown ofta andra högprofilerade svarta idrottare för att ignorera vad han ansåg att deras ansvar var förebilder.

1988 grundade han Amer-I-Can, en organisation som syftar till att främja självkänsla och lindra spänningar bland gängmedlemmar och fångar.

"Den unga svarta mannen är den mest kraftfulla källan till energi och förändring vi har", sa han till The Post 1991. "Min förhoppning är att starta en riktning där dessa unga män kommer att ges respekt och lära sig hur man använder den."

På 1960-talet anslöt sig Mr. Brown till andra svarta idrottare – inklusive Russell, Kareem Abdul-Jabbar ochMuhammad Ali— genom att uppmana till social förändring. Hans tidiga vänskap med Ali porträtterades i filmen "One Night in Miami" från 2020, där Mr. Brown spelades av skådespelaren Aldis Hodge.

Mr Browns privatliv var tumultartat. I sin memoarbok från 1989, "Utanför banan”, avslöjade han att han ofta deltog i sexfester och hade utomäktenskapliga affärer. Han var inblandad i flera fall av övergrepp mot kvinnor.

Hans första äktenskap, med Sue James, slutade med skilsmässa 1972. 2002 tillbringade han nästan fyra månader i fängelse för att ha använt en spade för att krossa rutorna på en bil som tillhörde hans andra fru, den före detta Monique Gunthrop, som var nästan 40 år. år yngre. De förblev gifta efter hans frigivning.

Han avleddes av en dotter och hade sju överlevande barn, men en fullständig lista över överlevande var inte omedelbart tillgänglig.

James Nathaniel Brown föddes den 17 februari 1936 på Georgias St. Simons Island. Hans pappa, en före detta boxare, övergav familjen och hans mamma tog ett hushållerskejobb i New York och lämnade sin son för att fostras upp av en gammelmormor.

Mr Brown var 8 när han gick med sin mamma på Long Island, och sport blev hans tillflykt. På Manhasset High School spelade han fotboll, baseboll och lacrosse, sprang spår, spelade i basketlaget och var överdomare vid skolans studentdomstol. Efter att ha tjänat 13 universitetsbrev erbjöds han atletiska stipendier av 45 högskolor och utvalda Syracuse University i Upstate New York.

Mr. Brown utmärkte sig i basket och friidrott och slutade en gång femma i en nationell tiokamp. Han var enhelamerikansk lacrossespelarei Syracuse och utnämndes till National Lacrosse Hall of Fame 1983, 12 år innan han valdes till College Football Hall of Fame.

På spelplanen i Syracuse gjorde han 43 poäng i en match 1956 – sex touchdowns och sju extra poäng som kicker – för att sätta ett NCAA-rekord som stod sig i mer än 40 år.

När Mr Brown tog examen från Syracuse 1957 hade han fått 10 universitetsbrev i fyra sporter. Cleveland Browns gjorde honom till det sjätte valet i NFL-draften, och han tackade nej till erbjudanden om att spela professionell basket och att bli boxare så att han kunde spela fotboll.

The Browns - uppkallad efter grundaren Paul Brown - hade ett tidigt arv av rasintegration. 1946, ett år innan Jackie Robinson blev 1900-talets första afroamerikanska basebollspelare i major league, hade Browns två svarta spelare, mellangardet Bill Willis ochMarion Motley, en ytterback vars kraftfulla löpstil förebådade Jim Browns.

Paul Brown, som var Clevelands tränare under säsongen 1962, kämpade för att förstå sin unga stjärna och grälade ibland med honom. I sin självbiografi kritiserade Paul Brown Jim Browns "brist på ansträngning för att blockera, som i vissa fall var så dålig att passrusare gick rakt förbi honom."

Tränaren såg också vad han ansåg brister i sin karaktär.

"Jims största problem var hans attityd, och hans värsta fiende var han själv", skrev Paul Brown. ”Av naturen var han en olycklig man, tycktes det mig. Under hela sin tid hos oss var han en ensamvarg och sa aldrig så mycket till någon. Han hade få vänner i laget, och ingen av långvariga.

Jim Brown sa att hans tränare var en del av det gamla gardet inom sport - och i hela USA - som inte uppskattade de sociala förändringarna som utvecklades vid den tiden.

"Paul representerade i allmänhet vad White America trodde på den tiden," sa han till The Post 1979. "White America ansåg alltid att svarta amerikaner som åtnjöt stor status i fotboll borde vara nöjda."

Han tillade: "När det gällde min blockering så hade han helt rätt. Det är svårt att vara en kapplöpningshäst och en ploghäst på samma gång.”

Under senare år, när hans skådespelarroller blev mer sällsynta, mjuknade aldrig Mr Browns grova kanter. Han fortsatte att ge råd till fångar och ungdomar med ett no-nonsens budskap om hård kärlek och hade en stormig relation med sitt gamla lag, Browns. Slutligen, 2013, hedrade laget Mr Brown med en ceremoni under en match i Cleveland och utnämnde honom till en speciell rådgivare.

Det var en av de få gångerna, sedan han lämnade spelplanen, som Mr. Brown såg tillbaka, om än bara för ett ögonblick, på sina tidigare härligheter. I decennier saknade fotbollsspelet Jim Brown mer än han saknade det.

"Jag slutade med ånger," sa han, "men inte med sorg."